• Suomeksi
  • In English
  • Auf Deutsch

Share page

HemsidaPå svenskaTurismJyrkkä
Jyrkkä
Jyrkkä.jpg

Vildmarkerna i Jyrkkä har varit bebodda ända sedan stenåldern. Vidsträckta skogar bjöd på näring och skydd, sjöar och åar relativt lättvindiga farleder. I den historiska tiden blev Jyrkkä först bebodd av lappar som måste ge vika till de aggressivare tavastländska och kareliska fångstmän. Savolaxare som bedrev svedjebruk kom senast och befolkade trakten permanent.

Järnindustrin formade Jyrkkä kraftigt i 1800-talet. Sjömalm bildas i traktens näringsfattiga sjöar och när Finlands beroende på svenska bergmalm börjades anse som problem började staten uppmuntra och stödja byggande av järnbruk också i den periferi som Östra Finland var. Finska järnindustrins produkter hade också en förtur på Rysslands marknader för tullarna mellan storfurstendömet och själva Ryssland var relativt låga. Dessutom hade många ämbetsmän i den finska senaten mycket täta personliga relationer med järnpatroner och deras döttrar: ömsesidiga äktenskaper gjorde favoriserande av järnbruk och -produktion också personligt gynnande.

I 1831 fick ägaren till Salahmi järnbruk, Zachris Franzén, ett tillstånd att bygga ett järnbruk och en stångjärnshammare vid Jyrkkä fors. Järnbruket led alltid av dess avlägsna läge och förblev det minsta i Finland. Visavi dess storlek var järnbrukets produktionsförmåga ändå stor och stångjärn som tillverkades i Jyrkkä var allmänt känt att vara av hög kvalité. Brukets lönsamhet var alltid direkt beroende på bergmalmens pris och utbud. Gruv- och stålindustrins utveckling var dödsstöten för Jyrkkä järnbruk, och när det första järnkriget och den tillfälliga efterfrågan på inhemskt järn som den orsakade slutade, var brukets avrundning ofrånkomlig: järnbruket stängdes i 1919.

Det som gör Jyrkkä järnbruk speciellt intressant i Finlands industriella historia, är att båda masugnarna finns bevarade ännu i dag, fast brukets andra byggander nästan komplett förstördes i en eldsvåda i 1934. I 1996–1998 restaurerade och skyddade Museiverket bruket. Nuförtiden ger masugnens skyddbyggnad en föreställning av bruksmiljöns förra utseende. Den är också själv en arkitektonisk sevärdhet.

Volokinpolku

I Sonkajärvi får man en riktig kontakt med vildmarken. Grönskande och karga forsar, hjortronmyrar, skogklädda höjder och talrika sjöar och forsar representerar ett mellanting mellan det savolaxiska och kajanaländska landskapet. Också svedjebruk har lämnat sitt spår på landskapet: andelen lövträd är ännu i dag stor i forsar som annars skulle vara dominerade av granar. Framträde av barrträd är ändå på gång och traktens skogar håller på att bli granbevuxna.

Vandringsstiget Volokinpolku buktar i Jyrkkäs omväxlande natur och slutar efter 30 km nära Rautavaaras gräns. Flera vägförbindelser till stiget gör de möjligt att dela rutten i kortare sträckor och de flera vindskytten och en övernattningsstuga längs rutten möjliggör en längre vandring. Spångar underlättar vandring i våtmark och utedass höjer vandrares komfort. Stigets spångar och rastställens vedskjul underhålls under tiden mellan 15.5.– 30.10. Parkeringsmöjlighet finns i stigets mitt och båda ändar.

Naturstigets namn kommer förmodligen från det ryska ordet волк, volk, som betyder varg. Det är alltså inte so överraskande att vargen förekommer ännu i dag i Jyrkkäs vildmark. Också järvar, björnar och lodjur rör sig i trakten. Fast det är mycket osannolikt att se de de ovannämnda, träffar man ofta huggormar på soliga stenar. Att ha en Kyypakkaus med kan vara en bra idé.

Av stigets landskaper särskilt sevärda är sandbankar i Kangaslampi, traktens vidsträckta myrar, Holinmäki och Uuranholi. Från Holinmäkis topp man kan beundra den ändlösa vildmarken. Uuranholi är en brant, ödslig kanjon på vilkens botten en bäck flyter till tjärnen Holinlampi. Bäkcens strand är mestadels blockmark eller myr, och i mitt av Holinlampi där bäcken mynnar ut finns till och med en myrholme. Bävrar och bäverdammar förekommer ofta på ravinens botten.

En karta över Volokinpolku